Det här är första gången sedan jag startade den här bloggen, som jag bloggar den tredje december. Tittade precis tillbaka i mitt arkiv, december 2009, december 2010, december 2011, och aldrig tidigare har jag publicerat ett inlägg just idag, den tredje december. Inte ens på min ännu äldre blogg, från 2008, finner jag ett inlägg skrivet den tredje december. Jag som hoppades på att få nostalgera lite denna vinterdag (tror inte ordet nostalgera existerar, men eftersom jag inte hittar en bättre synonym, införlivar jag härmed ett nytt ord i den svenska ordlistan). Varför jag aldrig har gjort det, vet jag inte alls, och varför jag skriver just idag, nu, vet jag inte heller. Fick bara för mig att jag skulle skriva någonting här, bara för att, liksom. Inte heller fyller inlägget någon mening, men det spelar ingen större roll. Nu vill jag bara blogga, för att det är kul, tycker jag. Eller rättare sagt; tyckte jag.

 

Vi gör såhär istället; mitt första inlägg på denna blogg skrev jag.. oj herre, den 28 maj 2009. Mer än ett bra tag sedan, med andra ord. Vilken klass kan jag ha gått i då tro? Sexan. Okej, det var väl inte såååå länge sedan, egentligen, haha. Fattar inte vad jag gör nu, sitter bara och skriver en massa pladder. Iallafall. Tänk vad många, eller snarare få år men som har känts som många, som har gått sedan jag började högstadiet. De har visserligen känts som många, men desto fortare har de gått, märker jag nu, när de snart passerat för gott (kan tros att jag avsiktligt skrivit in ett försök till rim här, men försäkrar er om att det inte är så. Det bara råkade bli). Och nu, när jag är närmare slutet än jag någonsin varit början, alltså bara ett halvår från att sluta nian, kan jag inte sluta förundras över, inte bara över hur lång tid som flutit förbi eller hur mycket jag har växt i antalet cm, vilket tyvärr inte är så mycket, utan snarare hur mycket jag har växt som person, vuxit som jag, eller rättare sagt vuxit in i mitt nuvarande jag, sedan den där dagen när jag tog mitt första steg i korridoren i det som var och är högstadiet, eller, för den delen, skrev mitt första blogginlägg här. Det är rätt lustigt, att det som är menat att vara, också är menat att ta slut. Likaså min högstadietid som mitt bloggande, där det sistnämnda redan tagit slut, som ni antagligen märkt.Och förresten, vilka ni är vet jag inte heller, om det nu finns några ni. Att det inte är någon som läser det här, spelar kanske egentligen inte så stor roll, för då skriver jag väl antagligen till mig själv. Där emellan, är jag antingen dum i huvudet eller bara allmänt uttråkad, eller så hoppas jag i mitt undermedvetna att någon själ, förutom mig själv, kanske läser det här, någon dag, någon gång. Vem vet? Kanske tredje december om ett år? Tredje december tvåtusentretton?

 

Och nu till den avslutande delen av det som jag påbörjat, det vill säga någonting jättekonstigt och onödigt, som egentligen inte fyller någon mening. Men, nu behöver jag iallafall inte känna att jag, i slutet på 2012, lämnat bloggen åt dess öde, utan istället har jag skänkt den liv (haha) och räddat den från att gå under helt. Tillsammans med några av de sista meningarna i det här inlägget, önskar jag dig, vem du än är, som läser det här, en jättefin morgon/dag/kväll/natt och framför allt ett jättefint år. Och även ett stort tack för att du läste. Jag hoppas det skänkte dig någon form av glädje, eller en tanke, eller bara en väldigt väldigt stor kram, för det skänker iallafall jag dig. Hoppas din tredje-december-dag är värd att minnas. Om inte, så är den åtminstone en del av något alldeles speciellt. Något alldeles speciellt, som är en tid som formar dig.Nu blev det sådär konstigt igen, så nu sätter jag punkt. Typ alldeles precis här. Kramar ♥